Malin

Idag hittade jag min blogg som jag inte använt på rätt så länge och kom fram till att jag kanske ska testa att blogga igen.

Började med denna blogg för att skriva av mig lite när det gäller min sjukdom samt att kanske nå ut till andra som också har psoriasisartrit. Under min resas gång har det hänt mycket. Jag hittade så småningom en medicin som visade sig fungera bra. Jag döpte snabbt om den till princessmedicin för det var så jag kände mig efter droppet. Egentligen heter denna medicin Orencia och finns som fusioner (dropp) eller sprutor som man kan ta hemma. Jag har testat båda och känner att jag fått bättre effekt av fusionerna. 

I början när jag tog denna medicin fick jag också ta lite allergimedicin men så småningom kunde jag fasa ut den och det fungerade alldeles fantastiskt med bara Orencia, tills jag fick en infektion. Tyvärr är det så att Orencia är en medicin som gör att imunförsvaret blir sämre och man har svårare att stå emot infektioner. Jag fick äta en kur penicillin, men ledvärken gav inte med sig. Kort därefter fick jag också en bihåleinflammation och den hann gå så långt att läkarna ansåg att det var bättre att vänta ut den. Sedan dess är jag inne i ett skov som det så fint heter. Värken blir värre och värre för varje dag. Jag är trött slut och orkar inte många knop. Har provat lite kortison i sputform men det hjälpte inte och nu är jag tillbaks till att äta kortisontabletter. 

Träffade min läkare och han sa att han inte trodde min princessmedicin fungerade.:(

Ojoj så ledsen jag blev. Sjönk rakt ner i källaren igen och såg framför mig hur jag mådde sist när vi skulle testa ut medicin. Min läkare berättade att nu finns det ca 7 mediciner att testa och att jag inte skulle ge upp. Vi bestämde att köra orenciadroppet en sista gång samtidigt som vi boostade upp med kortisontabletter. 

Nu när det gått ett par veckor sedan besöket hos honom känner jag mig fortfarande orolig och nervös. Jag var så allergisk mot all medicin vi testade och jag blev bara sämre och sämre. Det fanns en period när jag låg i soffan och allvarligt trodde jag skulle dö. Jag har också under den här tiden lärt mig mycket om hur jag fungerar och mitt team på reumatologen vet också hur jag fungerar så denna gång kommer jag inte att "härda ut", när jag känner symtomer man inte bör ha utan kontakta dem direkt så det inte blir dåliga leverprover osv.  

Min ljusning i livet är löpningen. Jag har sedan sist jag bloggade börjat löpträna och det är så fantastiskt underbart. Att få snöra på sig skorna och sticka ut och tänka på något annat än denna smärta om så bara för en stund är ljuvligt. Det går inte fort för mig när jag springer, men jag njuter varje steg. Denna löpning har också fört med sig en viktnedgång på 15 kg och det känns väldigt positivt. 

Mitt mål nu med löpningen är att jag ska klara att springa en mil vilket inte känns som det är alltför långt borta.

Nu är det dax att ta tag i skolarbetet.