Malin

Nu börjar det bli dax att börja med den nya medicinen och naturligtvis blir jag förkyld och måste skjuta upp starten. :( Jag är både förväntansfull och nervös.
Lite orolig för det som hände sist, men denna gång är jag ju mer förberedd på vad som kan hända och jag kan säga till i tid.
Jag haft en sådan skit värk nu den senaste veckan så jag har inte sovit så mycket på natten. Barnen har också varit sjuka och sovit dåligt.
Men nu kan det ju bara bli bättre. Jag ska också börja träna hos sjukgymnasten igen på måndag. Tycker att stelheten i kroppen blev mindre.

Idag ska vi tillbringa ett par timmar med barnen i slaombacken. Det känns så spännande och jag hoppas dom kommer att gilla det. Sen är det bara jag i familjen som behöver lära mig. Tycker det verkar roligt men jag är ju höjd rädd så jag måste komma över det först.

Först börjar jag med att säga att jag har insett hur viktig ens vänner och familj är. Att ha sina nära och kära omkring sig är trygghet.

Lycka är att ta telefonen och ringa till sin syster, mamma eller vän. Att ha någon som lyssnar en stund på en och förstår vad man går igenom.

 

 

En i vår omgivning gick bort just innan jul efter en långtids sjukdom. Det fick mig att inse att bara det lilla man kan göra betyder så mycket. Jag är så tacksam att mitt lilla bidrag kunde hjälpa till. Att få möjlighet att dela denna stund med denna underbara familj betyder så mycket. Att få känna att man är behövd trots att man är "halt och lytt". Att det finns så mycket kärlek runt omkring så många människor som bryr sig och finns och att alla kan bidra.

 

Jag har en till vän som fått diagnosen cancer och när han fick den upplevde han hur omgivningen förändrades och många valde att ta avstånd för att dom inte visst hur man skulle tackla detta och vad man skulle säga.
Jag vet inte heller vad jag ska säga, men för mig är inte orden så viktig bara dem vet att jag finns där för dom i alla faserna. Och är det någonting kan dom bara lyfta luren och ringa. När som helst och jag ska finnas där.

Detta berör mig så starkt för när min storasyster dog var det många av mina "bekanta" som valde att ta en omväg istället för att möta mig och prata eller bara säga hej. För mig kändes det nästan som man helt plötsligt var någon sorts pestsmittad person som man inte kunde gå nära istället för att känna stödet.

Oj så spretigt det blev detta inlägg men det känns viktigt för mig nu.

Vänskap, familj, sorg, glädje.

Idag fyller min älskade Peter år. Vi har haft en jätte mysig kväll. God mat och dryck och trevligt sällskap.